Musik

En text om hur musik har följt mig vid min sida genom åren.

New Romantic och synth 1982-1988

Jag är helt övertygad om att man tidigt präglas musikaliskt och vad man sedermera tenderar att uppskatta mer än annan musik. Mina preferenser har alltid varit åt det elektroniska hållet.

Vill minnas att jag som sjuåring dansade runt och sjöng ”We are the Robots” 1982 hemma hos Peter Gustavsson (numera Walther). Kraftwerk är ett band som är svårt att inte ha en positiv relation till som synthare oavsett om man lyssnar mycket eller lite på dem till vardags. Det känns i alla fall roligt att jag idag har en fyraårig son som har ”robotarna” som favoriter.

1984/1985 fick jag ett kassettband, ett klassiskt blandband, av min mamma som hon i sin tur fått av någon av sina elever. Och vilket band sen. ”Sexcrime (1984)” med Eurythmics, ”Love’s Great Adventure” med Ultravox, ”Together in Electric Dreams” med Philip Oakey (Human League) och Giorgio Moroder och så vidare. Som 10-åring hade plötsligt en helt ny musikalisk värld öppnats jämfört med Herreys, Carola och gud vet vad som snurrade i Sverige vid denna tid.

Min gode vän Jonas Ryding brukade få hem Absolute Music-plattorna som i mitten av 80-talet var fyllda av bra musik till skillnad från dagens avart. Bland andra blev Alphaville, Depeche Mode och Howard Jones snabbt favoriter.

Jag kom också över en LP med vad jag förstod senare var de första riktigt coola cyberpunkarna, Sigue Sigue Sputnik, som jag fortfarande håller som ett av de bästa banden faktiskt. Låten ”Atari Baby” är bara så vacker, särskilt för en som hade en Atari 520 STE själv.

En annan god vän som också lystrar till namnet Jonas (Andersson, numera Termén) förde in en annan slags musik i min värld, sannolikt kraftigt influerad av sin storebror Thomas. Mike Oldfield och Pink Floyd blev i alla fall nya bekantskaper som med sin mycket atmosfäriska ”landskapsmusik” föll mig perfekt i smaken. Det finns också inslag av elektronisk musik hos båda dessa artister.

Apropå landskap har Jean-Michel Jarre förstås också funnits med på min muskaliska resa som viktig influens, men också klassisk musik där jag främst tenderar att uppskatta verk av Beethoven och Bach.

Hårdrock och goth 1989-1993

Under tonåren hade jag en avstickare även till hårdrock faktiskt. Något krig mellan synthare och hårdrockare uppfattade jag aldrig under min uppväxt, även om det säkert fast ett visst tyst motstånd. Blev enbart hjärtligt retad för min första synthfriss med uppåtstående hår i femte klass (”Har gräsklipparen kört över ditt huvud?”) av en kompis pappa. Kompisen hade förövrigt minst lika mycket synthfriss som jag (eller vad säger du, Sanny Kerold?)

Hårdrocksutflykten landade i alla fall att jag fastnade för Iron Maiden. Många av mina syntharkollegor rynkar förstås på pannan, men det skiter jag förstås i. Här kommer vi tillbaka till melodiösa landskap igen, något som Steve Harris är en mästare på att komponera.

Under mina gymnasieår lyssnade jag främst på Sisters of Mercy. Stämningsfullt, mörkt, gotiskt. Helt enkelt fruktansvärt vacker musik som passade en ung man som letade efter sin egen identitet.

Dock skulle jag aldrig titulera mig som något annat än synthare. Men det krävdes ett rejält åskväder för att jag skulle hitta tillbaka till synthen som jag faktiskt hade negligerat ett par år.

Tillbaka till synthen 1993-

En mörk kväll 1993 låg jag hemma och lyssnade på ”Violator”. Vindarna utanför närmade sig storm, och det var ett rejält oväder på gång. Precis under Depeche Modes monsterhit ”Enjoy the Silence”, just när musiken tonas ner i slutet, brakade den första blixten ner. Fullständig ståpäls såklart, och kanske det närmaste jag kommit en religiös upplevelse. Effekten var av bibliska mått i alla fall. Ge mig mer synth!

Som snart 18 kunde man ju komma in på klubbar numera också. Vid den här tiden var det främst Magasinet som gällde som konsertplats där svenska akter som Dead Eyes Open, Mobile Homes, Page, S.P.O.C.K. och Elegant Machinery spelade. Från utlandet såg jag bland andra A Split Second och Dance or Die. And One också kanske? Det var synd när lokalen transformerades till möbelaffär ganska plötsligt.

Haket vid Masthuggstorget var också en oas för oss synthare. Där huserade Mikael och Lotta Kahrle sin klubb Electric Café. En plats med en särskild betydelse för mig då det var under en klubbkväll där som jag och Karin blev ihop 29 april 1994.

Andra klubbar som Hellfire Club och Electropolis underhöll synthpubliken också.

1996 startade Tobbe Eriksson (nu Lander) och Tony Svensson (nu Ersborg) det som skulle bli en institution och vuxendagis för alla berörda synthare i Västsverige, för att inte säga hela landet. Romo Night blev klubben som man aldrig ville missa (och sällan gjorde). Klubben körde på i 12 år vill jag minnas, sju år på Kåren och fem år på Trädgår´n och har nu fått ett efterliv på Jazzhuset. Massor av bra konserter med Lustans Lakejer, The Twins m fl, men det som faktiskt är det bestående och käraste minnet är de fantastiska efterfesterna på Kåren. Tack Tobbe och Tony och alla härliga människor som gjorde Romo Night till vad det var.

Mellan 1994 och 2007 missade jag inte en enda Arvikafestival som blev det man siktade in sig på varje sommar. Mycket intressant att följa en festival från att varit en lite liten alternativ festival till att bli Sveriges största (visst var de det något år?) med ganska breda akter. Tyvärr gick det överlag mot en sämre och sämre festival med åren, någonstans på vägen tappade de den alternativa själen och blev på tok för kommersiella och trista. Efter att fått hybris och tagit dit ett måttligt inspirerat Depeche Mode var konkursen snart ett faktum.

Under många år arrangerade Karin och jag också bussresor till svenska synthfestivaler. Vi gick under namnet Behind the Wheel, i folkmun BTW, och jag tror faktiskt att vi lyckades sprida en hel del kärlek och elektroniska upplevelser till våra resenärer.  Tinitus, Tivoli och Virtual/Electric X-mas fanns bland resmålen.

Numera återvänder jag oftast till äldre band som Front 242, Project Pitchfork och Frontline Assembly när jag skall lyssna på synth. Gammal kärlek rostar aldrig, och mina kugghjul är definitivt gjorda i rostfritt stål. Men glädjen som Page förmedlar kan jag aldrig heller helt värja mig emot, varför man nu skulle vilja värja sig emot det.

Skall villigt erkänna att jag är en av de där stofilerna som tycker att musik var bättre förr fast förankrad i 80-talet som jag är. Men det dyker upp bra musik då och då fortfarande, det skall villigt erkännas. Melotron, Henric de la Cour, Kite, She Wants Revenge och Rome är exempel på artister som jag på senare år gärna lyssnar på.

Bästa konserterna

Tänkte försöka lista de upplevelser som har varit bättre än andra. Har säkert glömt bort väldigt många konserter jag varit på genom åren så hjälp mig gärna att komma ihåg och ge tips via kommentar. Nedan sorterat kronologiskt.

  • Pink Floyd – Ullevi 27 augusti 1994
  • Front Line Assembly – Kåren 6 oktober 1995
  • Rammstein – Kåren 15 november 1997
  • Covenant – Borås 27 november 1998
  • Fad Gadget – Kåren 30 mars 2002
  • Erasure – London 5 mars 2005
  • Nine Inch Nails – Hultsfredsfestivalen 18 juni 2005
  • Deine Lakaien – Arvikafestivalen 16 juli 2005
  • Einstürzende Neubauten – Trädgår´n 26 april 2008
  • Ultravox – Köpenhamn 27 april 2010
  • Skinny Puppy – Sticky Fingers 26 juli 2010

 

Der Plan på Sticky Fingers (oklart datum) var otippat underhållande också. Men som sagt, listan kan göras betydligt längre.

Bästa albumen

Här kommer jag snart lägga upp de album som jag anser vara fullpoängare eller i alla fall väldigt inflytelserika i mitt liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *