Fotboll och Arsenal

En text om hur det kan gå till att hitta sitt lag.

Arsenal

Min kärlek till Arsenal är faktiskt helt slumpmässigt baserad. Vid ett besök i London 1996 tänkte jag att det skulle vara kul att passa på att se fotboll. Jag och min dåvarande flickvän Karin, numera fru, gick till ett av alla ticket booths som finns i staden, sannolikt någonstans runt Leicester Square. Där frågade vi förväntansfullt om det fanns några biljetter till någon match, vilken som helst. Det fanns det fick vi veta, till Arsenal-Sheffield Wednesday. Kör på sa vi, och mitt supporter-öde var beseglat.

Arsenals profil vid den här tiden var ett hårdfört defensivt gäng som vann sina matcher mestadels med 1-0. De hade mer eller mindre en samtida legendarisk backlinje med försvarare som Adams, Dixon, Winterburn, Bould och Keown med Paul Merson som kreativ kraft på mittfältet och Ian Wright som notorisk målskytt. Just 1996 hade även en viss fransman anslutit som tränare, Arsene Wenger, och Dennis Bergkamp men han var tyvärr skadad vid tillfället.

Stämningen på Highbury var fantastisk. Vi hade platser långt ner på en kortsida, nära hörnan, vilket gjorde att man stundtals kom riktigt nära spelarna och spelet. Underbart. Arsenal började matchen dåligt, och låg i halvlek under med 0-1. Ray Parlour hade skadat sig, och den nye, unge Patrick Vieira gjorde sin debut. Och vilken debut. Arsenal vände till 4-1 med mål av David Platt och ett äkta hattrick av Ian Wright där ett var hans hundrade för Arsenal. Hyfsad stämning som sagt. På Arseweb (en gammal, numera död Arsenal-sajt) finns ett utförligt matchreferat om ni vill läsa mer om denna match 16 september 1996.

För tillfället (2012) är det väl inte klackarna i taket i Arsenal-lägret, men även om Arsenal inte vunnit någon titel på länge nu är det bara löjligt att tycka att det inte är ett framgångsrikt lag. De har nått Champions League-slutspel 13 år i rad, kommit sämst fyra de senaste 15 åren i Premier League och har en sympatisk spelidé, organisation och spelartrupp. En klubb att älska helt enkelt.

Som svensk och Arsenalsupporter är det förstås också kul att Fredrik Ljungberg fick en sådan lysande karriär just där. Att han inte sällan finns med i All-Time-elvor som tas ut är riktigt stort. Annars har Anders Limpar (ligamästare 1991), Stefan Schwarz (bara en säsong dock), Sebastian Larsson (lovande ungdomsspelare, lämnade innan sitt stora genombrott) och Rami Shaaban (faktiskt med några riktigt bra insatser i CL) också en plats i Arsenals historia.

Andra lag då?

IFK Göteborg kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, uppväxt med Blåvitt som man är. Men i synnerhet nuförtiden är jag alldeles för bortskämd av bra fotboll på TV för att engagera mig alltför mycket i allsvensk fotboll. Men jag gläds åt IFKs framgångar och mår lite sämre när det går dåligt. UEFA-cupmästare 1982 och 1987, ett otal SM-guld och deras framfart i Champions League första halvan av 90-talet är fina minnen, och nya SM-guld kommer. Heja Blåvitt. Min första match jag såg Blåvitt live på Ullevi var förövrigt Dan Corneliussons sista match med IFK 1983. 0-0 mot Mjällby.

Sen kommer jag alltid sympatisera med Everton. Fick en vimpel med dem under 80-talet någon gång och följt laget lite extra sen dess. Förr var det mest ett bonkargäng av rang (lite som Arsenal) som ändå lyckats ta hem några titlar. Ligan 1985 och 1987, FA-cupen 1984 och inte minst Cupvinnarcupen 1985 vittnar om ett riktigt starkt lag i mitten av 80-talet. Det som särskilt gläder nuförtiden är att tränare David Moyes med en bråkdel av de andra topplagens budget svetsat samman ett ytterst slagkraftigt lag.

Min tidigare positiva uppfattning om Barcelona är i gungning numera. Vet inte om de är för överlägsna eller lite för präktiga eller om det helt enkelt är för att de vann över Arsenal i CL-finalen 2006 och köpte Fabregas av oss 2011 som gör att mina sympatier nuförtiden är ytterst ljumma. Mitt besök på Camp Nou 15 januari 2012 var dock en höjdarupplevelse. Betis avfärdades med 4-2.

Själv spelade jag i Åsa IF under många år. Vi hade en relativt framgångsrik årskull (P74) som vann betydligt oftare än vi förlorade. Började som 6-åring och med något års uppehåll spelade jag tills 18-årsåldern. Skulle då flytta upp till A-laget som med tankes på Åsas storlek låg på en mycket imponerande division 2-plats, men andra intressen lockade mer än att spela fotboll. Nu harvar väl Åsa IF i division 5 eller något.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *